Tankestället

ÅTTA ÅR PÅ STRANDLIDEN

Thomas Seaton                        

Jag har nu bott på Strandliden i 8 år sedan flytten från villan i Bromma Kyrka. Jag lämnade efter 39 år ett villaboende där jag ensam hade fullt ansvar för hus, ekonomi och tomt. Det var ett boende med stor frihet. Jag kunde grilla så det rök, ha fest hela natten, spela musik högt och alltid ha parkering. Härligt boende i ett hus som jag till slut helrenoverat från skorstenstoppen till dräneringsrören. Problemen var få. Men så smyger sig tanken om ålderdom, muskelbrist, lustbrist och ångern över att gräsmattan måste klippas, när jag kanske hellre vill resa bort.   
Under många års joggande från Bromma till värmeverket, med passage via strandpromenaden, såg jag hur mysig det verkade vara innan för fönstren på Strandliden där man satt och åt, drack vin upplysta av fladdrande stearinljus och med en vidunderlig utsikt över Mälaren.                                                           Här skulle man bo tänkte jag många gånger, men kunde aldrig tro att det skulle bli verklighet.  
Men verklighet blev det hösten 2012. Jag hade givetvis sett lägenheten och uppskattade dess storlek och rumsslösning. När jag fikade med säljarna öppnade dom inglasningen på balkongen, och jag hörde Mälarens vågskvalp blev jag ”lyrisk”.                                                                                                           Före inflyttning renoverade jag under en månad, bytte till ett modernt kök, möblerade om badrummet, slipade alla golv och målade samtliga väggar. Jag uppgraderade även lägenhetens elnätet.  
Med hjälp av 12 kamrater flyttade jag smidigt in samma vackra höstdag som föreningen hade städdag.    Jag såg många av mina blivande grannar gemensamt ordna och städa i och runt fastigheten. En sådan krafthandling och gemensam lunch hade vi inte upplevt i mitt villakvarter.  Christer hade tidigare visat mig runt i huset och berättade om allt som gjorts sedan föreningen bildades 2008.  Det lät spännande att som boende vara en del i förvaltning och ansvar. Så jag blev snabbt engagerade och invald i styrelsen, och är nu den som suttit längst. En styrelse som jag anser väl förvaltat sitt uppdrag. Förutom en del praktiska uppdrag så har jag engagerat mig i husinformation och skött ”TrappNytt”, ”TornKammarNytt” samt Facebooksidan och Hemsidan får fler besökare och är en infoplats också för de som söker lägenhet. Mest påtagligt av mina projekt är omdaningen av föreningslokalen ”49:an.  
 
Efter 12 år som bostadsrättsförening är de stora renoveringsbehoven genomförda och det råder god ordning vad gäller föreningens administration och ekonomi. Styrelse och Förvaltningsgruppen arbetar nu efter en långsiktig underhållsplan och budgetering. Genom föreningens gynnsamma avtal med Bahnhof har de flesta boende anslutit sig till nätet och kan nyttja det för e-post, ärenden, information och förströelse. Närmast en nödvändighet i dagens samhälle. Jag har varit på flera utbildningar tillsammans med deltagare från andra, både stora och små bostadsrättsföreningar, och kan bekräfta att Tornkammaren är en trygg och bra förening, som vi skall vara stolta över att verka och vara medlemmar i. Visst finns det frågor, ärenden och lösningar som vi har olika uppfattningar kring, men ändå på en ganska hanterbar nivå vilket bevisas genom hur få det är som hör av sig på ”Öppna ½-timmen”  Vid årsmötet den 27:e kommer du få information om idéer och planer för framtiden som du sen kan diskutera med den styrelse du röstat fram.  
 
 

STRANDLIDEN

Henrik Henriksson skriver nedanstgående på sin FB sida om Strandliden bla. "En man som flyttat in på Strandliden berättade för mig:"

”Min fru och jag flyttade från kungsholmen med våra barn
förra våren till Strandliden, det östra huset vid stranden. Jag säger
var dag vid middagsbordet att jag flyttar aldrig härifrån.
Det finns
inget liknande ställe, när solen går upp och kommer och glider
österifrån över fjärden. Mitt på dagen, när det blir så hett i köket och
på balkongen att man inte vet vart man skall ta vägen, till och med
mitt i vintern blir det så varmt att man backar, det är då man minns hur
det var inne i stan: i slutet av maj kom solen till vår balkong en
liten stund mellan 11:00 och 12:30, och i slutet av augusti försvann den
helt. Sedan var det nio deprimerande månader utan sol.

Men nu! Sol, vattenglitter och solnedgångar varje dag året
runt! Man sover med balkongdörren öppen och hör vågor och vind... Jag
flyttar aldrig mer. Älskar Strandliden och Hässelby Strand. ”
(Foto: Henrik Henrikson)

Vårt hus gästas varje sommar av Tornseglaren, som skaffat sig boplats under vår takfot, och dagligen syns flyga kring huset.

Tornseglaren  (Apus apus)

av Susanne Fabricius, Strandliden 51, mobil 070-7619400

Nykommen hem till Strandliden i mitten av augusti efter några dagar på landet  upptäckte jag från balkongen att våra vänner Tornseglarna var borta. Ända sedan i maj har vi kunnat följa deras hisnande snabba flykt utanför fönstren och höra deras höga svirrande läten när de lockar på sina ungar. För mig är det nostalgi och betyder härlig sommarkänsla med rötter i barndomens lyckliga somrar. Jag minns hur farfar berättade när jag var liten om hur svalorna flög lågt när det var det nalkas oväder och högt uppe i luften när det skulle bli solsken och varmt. Först som vuxen förstod jag att det hängde ihop med var deras föda, insekterna befann sig när det var lågtryck respektive högtryck på gång. Kanske kan också tornseglarna hjälpa oss att förutspå vädret. Så redan nu på sensommaren är det alltså höst för tornseglarna och tid att flytta till tropiska Afrika och Sydafrika där det finns mat och de kan tillbringa vintern. När ljuset minskar vet de när det är dags att flytta.

Tornseglaren väger ca 40 gram och är 18 cm lång. Den är ingen svala men är avlägset släkt med vanliga svalor. Den finns i hela Sverige utom i fjällkedjan och i norra Norrland. De bygger inga riktiga bon som svalor utan bor i håligheter i byggnader eller under takpannor där den lägger två till tre vita ägg direkt på underlaget utan att skada byggnaden. Paren lever ihop hela livet och återvänder till samma bo varje år, ibland i 15 år! Hanen och honan turas om att ruva äggen i de 20 dagar som krävs för att de ska kläckas. Den äldsta ringmärkta tornsegleren blev 21 år. De lever av små insekter som myggor och andra småkryp som de fångar på ända upp till 4 kilometers höjd. Ofta kan man se dem jaga insekterna i flock under ivriga skrik. Om det blir ont om mat under kalla perioder kan ungarna överleva genom att gå i dvala några dagar. Tornseglare både äter, kan para sig och sover i luften. Om de hamnar på marken har de svårt att starta men är annars skickliga och snabba flygare. Då kan man behöva hjälpa dem att starta genom att kasta upp dem i luften så de får luft under vingarna. På sensommaren flyttar de i stora grupper med sina ungar till tropiska Afrika och Sydafrika och kommer inte tillbaka till Sverige förrän i maj-juni. Till stockholmstrakten kommer de ofta runt 20 maj. Resan kan ta flera veckor.

När jag tittade ut från balkongen i morse vid frukosten fick jag plötsligt se en ensam tornseglare som gjorde virvlande flygturer högt upp över vattnet. Kanske en eftersläntrare som missat den stora gemensamma avfärden. Hoppas den hittar sina kompisar och återvänder välbehållen till vårt gemensamma hus på Strandliden i vår!

Sverker om saknad spänning. - Berättelsen om elfelet -

För flera veckor sen, jag tror det var i början av maj, började våra lampor blinka. Inte hela tiden, men då och då. Irriterande, särskilt i badrummet och vid skrivbordet. Vi pratade med folk i huset och Robban sa att han skulle titta på det. Det skulle kunna bero på att sprängningarna för Triglyfen skakat loss säkringarna i källaren. Ett par veckor senare frågade vi igen.

”Jo, jag har dragit säkringarna, men de verkade inte vara lösa.”

Och blinkningarna fortsatte. Sen efter ett tag blev det bättre, det blinkade väldigt sällan och vi trodde att problemet var löst. Så häromkvällen blev det svart, mitt i fotbollsmatchen. Sen kom ljuset tillbaka igen, ett par minuter. Sen svart igen. Vi trodde det var ett stort strömavbrott, men det lyste på andra sidan gatan, så det var det inte. Kollade hos grannarna. Nä, de hade ström. Tittade på våra säkringar – allt tycktes stå rätt till där. Alltså måste det vara vår huvudsäkring i källaren.

Vad gör man, kvart över tio på kvällen? Ringde Thomas som jag träffat utanför på gatan när jag kollade om det lyste i grannarnas fönster, så jag visste att han var vaken. Man kan ju inte ringa folk så dags annars. Han tyckte jag skulle kontakta någon i teknikgruppen. Det fick bli jourtelefonen, som står på lappen i trappen, markerad med gult. Fick ett automatbesked att numret inte finns längre. Ringde på hos Roffe, men han öppnade inte. Inte så konstigt, klockan var över halv elva. Så jag ringde Tommy.

Tommy var hygglig, gick upp och klädde på sig och vi gick tillsammans ner i källaren och tittade på huvudsäkringarna. En mätare var svart, den längst ner till höger. Det måste vara vår. Tommy tog ur säkringen. Kontaktytan längst fram var anfrätt och när vi lyste med ficklampan såg vi att bottenplattan var svart. Det såg inte bra ut. Men vi lyckades efter lite sökande på olika platser hitta en ny 25-amperssäkring och satte i den. Skönt, strömmen tillbaka. Halv tolv kunde vi gå till sängs med mobilerna på laddning.

Vi hann göra morgonkaffe innan strömmen gick igen. Jag hade ändå tänkt ringa en elektriker. Tommy hade tipsat om Västerorts elservice i Spånga. Jo, de skulle komma under dagen, trots att det var dan före midsommarafton. Kollade att Tommy kunde släppa in dem om vi hunnit åka till landet för att ta emot våra midsommargäster. Bad elektrikern ringa när allt var klart.

Fem i fem dan före midsommarafton ringde jag elektrikern. Jo, han hade varit där och gjort en tillfällig lösning, där satt nu en automatsäkring. Det räckte inte med att byta bottenplattan, det var mer grejor bakom som skulle bytas, förstod jag. Han skulle ringa innan han kom tillbaka.

Huvudsaken var att vi hade el i lägenheten och vi var glada att det inte hänt tidigare i veckan när vi var på landet. Då hade vi kommit hem till en smält frys och vårt nya köksgolv förstört.

Fast det är inte bra att man ska behöva ringa sina grannar mitt i natten för att åtgärda ett akutfel i lägenheten.

    Trevlig midsommar!

    Sverker Snidare 2016-06-24

Boprat

Jag var på middag och blev sittande tillsammans med några jag aldrig träffat tidigare.

Under efterrätten började man diskutera boende. Några som hade utflyttade barn, tyckte dom bodde för stort och önskade byta till mindre, men avstod då det ekonomiskt skulle medföra ett dyrare boende. Olle, som flyttat ned från norrland, både av kärlek och för jobb, önskade närhet till naturen. Där han nu bodde i Solna fanns visserligen en liten skog, och en bit bort Haga Parken, med grönområde och Brunnsvikens vatten. Men han förbannade trafiken som bullrade på gatan, och bilköerna för att komma till jobbet i södra förorterna, dit arbetet flyttat från Sollentuna. Att flytta var inte så bra med tanke på barnens skolgång och kompisar.

Vid kaffet hade man kommit fram till en prioriteringslista hur drömboendet skulle vara.

Det skulle finnas balkong eller uteplats. Lägenheten skulle vara ljus, praktisk och tyst. Man önskade vara nära vatten och grönområde. Ha nära till affär och buss eller T-bana. De som hade barn ville att det skulle vara en trygg väg till en bra skola. Teater och bio ville man kunna nå utan för stort besvär, och gärna att det fanns trevliga matställen i området. Var det tyst och stilla, åtminståne på kvällar och natt, var det ett prioriterat område.

Eftersom jag inte var bekant med det övriga sällskapet, lyssnade jag mest, men kunde till slut bara säga, "Allt,  precis allt det där ni listar som ett drömboende, har jag."

”Var fan har du hittat det”, sa min bordsgranne. ”Finns det i Stockholm”, frågade tjejen med en rosett i sitt blonda hår. ”Jo faktiskt”, svarade jag leende. ”på Strandliden i Hässelby”. Så fick jag berätta om Mälaren med alla båtar, Lambarfjärden, Grimsta skogen, vårt växande lilla centrum. Om fördelen med att stiga på en tom T-bananvagn vid startstation, om närheten till flera stora affärer och köpcentra. "Hur sjutton hittade du den där kåken" frågade Hans, som var kvällens värd. "Jag har joggat och promenerat förbi huset under ca.15 år på mina motionsturer mellan Bromma Kyrka, där jag hade mitt hus, och värmeverket i Hässelby". "Du vet dom två höga skorstenarna i Hässelby". Så såg jag en annons på Hemnet, slog till och vann budgivningen".  ”Men visst är det skit att försöka köra bil in till stan” pikade Olle in. "Spelar roll var man bor, till stan är det alltid kö" tyckte Hans, ”Åsså skjuter dom väl folk på torget har jag läst” hängde Olle på.  "Jo, det var i Hässelby gård som det var lite stök, tydligen mellan olika gäng. Men det verkar ha lugnat ner sig".  "Vad gäller skottlossning på Strandliden, är det bara Monika och Hillevis blommor som skjuter skott” avslutade jag, innan vi reste oss från bordet för en drink i skymningen på den inglasade terrassen. I det sista solljuset för dagen såg jag ut över Hans och Millans välklippta gräsmatta och ansade häckar, och njöt av tanken att aldrig mer klippa en sådan. Min "tomt" består av Mälarvatten, och den klarar sig utan min vågade insats.

ThomaS